Johan F. Wahlberg

Som vanligt hade jag gått och kliat mig i huvet under ett par dagar. Tankarna hade blivit idéer och konturer av känslor i min skissbok. Vad det än var så var det skevt och mörkt. Någonstans i mitt medvetande skramlade Maya Deren’s ”Meshes of the Afternoon” runt. Skuggor, svarta kåpor och ren filmmagi; som ett lapptäcke av korniga svartvita fotografier och rörelser i ögonvrån. Det gick inte länge förrän jag lyfte luren. Det märkliga var att både Frida och Karin praktiskt taget satt med luren i handen och hade tänkt ringa mig. Nog för att jag aldrig tvekade i frågan om vilka jag ville dela mina skuggor med, det här fick mig omedelbart att känna att ödet var inställt på ett nytt samarbete med Tikkle Me.

Jag menar, där satt vi med varsin lur i handen.

Ett middagsmöte senare satt jag och Frida och kastade youtube-klipp på varandra i min biosalong. Efter en stunds intensivt visuellt bombardemang halade hon fram en demo-mix av ”Niagara”. Jag minns inte ordagrant vad Frida sa, men det var nåt i stil med:

– Vi har en ny demon-producent och ett mörkare sound nu…

Sedan brakade spikpianot i introt till låten igång och både hjärta och hjärna blev till ett jublande fyrverkeri av glädje.
”Niagara” var det perfekta soundtracket till skuggorna i mitt huve.

Och nu är det soundtracket till vår film.

Videon ”Niagara” spelades in mellan februari och maj 2013.
(Foto: Sara Siljebråt)