Johan F. Wahlberg

”Förlåt, men jag måste fråga, vad gör du här?”
Tanken hade slagit mig att jag skulle få just en sån fråga. Man måste alltid fråga sig vad i helsike man gör i en
av Eskilstunas mest idylliska förorter som Slagsta. Speciellt när man själv inte bor där. Och inte satt sin fot där
på tjugofem år.

För tjugofem år sedan visste jag vad varenda människa hette och var de bodde i Slagsta. Och jag tror nog att de
flesta i sin tur visste vem jag var. Då var det med andra ord inget konstigt alls med en snubbe som planlöst kryssade
mellan promenadstigarna bland de våldsamt gula och sjukt bruna 70-tals-kåkarna. Jag tillhörde ju grannskapet.

Nu var det 2011 och allt hade förändrats. Av naturliga skäl hade jag blivit reducerad till en skum typ med
en blaffig kamera. I ett villaområde. Det är klart att man, om man bor där, frågar. Egetligen ska jag nog vara
tacksam att de inte ringde polisen eller kallade in hemvärnet.

Jag stod mitt på en asfaltsplan och kollade genom några av de bilder jag just tagit. När jag plåtar har jag en
viss förmåga att ibland tappa fokus kring min omvärld och verkligheten . Jag märkte med andra ord inte att
en dam fått syn på mig och styrt sina steg i min rikting. Hon existerade inte för mig förrän hon ställde sin fråga:

– Vad gör du här?

Jag tittade upp från kameran, fyrade av ett leende och svarade.

Astrakanvägen (2011)

Här ramlade jag på cykeln för första gången. Eller om det var 100:e gången.

Glassplats

In between

Några minuter senare kom en dam fram till mig och frågade vad jag gjorde där.

Skogen kallades för Spökskogen. Det fanns en anledning till det.