Johan F. Wahlberg

Bussen svängde vänster i årbykorsningen mot Slagsta. Skyarna hade öppnat sig
och regnet föll stadigt över Eskilstuna. Inget var nytt med just den här bussturen,
så när som på just en detalj: jag skulle aldrig glömma den.

Under ett par årtionden har jag samlat på ögonblick i ett mentalt fotoalbum.
Häromdagen påmindes jag om albumet och insåg att alltför många av dessa
ögonblick bleknat till oigenkännlighet. Men det viktigaste av allt finns kvar – känslan.

Jag minns inte riktigt hur det hela började men antagligen var det när jag satt på
bussen; en av alla dessa grå turer mellan Eskilstuna centrum och Slagsta. Eller om
det var en ljum, sötdoftande sommarkväll med långa skuggor och parallellklasstjejer
som sällskap.

Plötsligt fick jag känslan av att jag stannat mitt i steget. Och allt som var jag
svävade fritt.

Som ett dammkorn som var för lätt för att kunna landa, dansade mina tankar långsamt
kring det obetydliga som mina ögon fastnat vid. Helt plötsligt var jag fylld till bredden
av absolut ingenting och allting. Det var som om jag registrerade hela min exitens i ett
andetag; kände varenda doft och känsla samtidigt.

Mina ögon hade letat sig till det regnprickiga bussfönstret precis när bussen passerade Årby.
Små rännilar av regnvatten bildade mönster som piskades sönder av nya droppar som
träffade fönsterrutan. Jag fylldes av doften från min egen fuktiga jeansjacka och ljudet
från regnet som slog mot bussen från alla håll. Allt medan miljonbygget Årby ofokuserat
passerade utanför. Jag kände suget hur bussen accelererade och tog fart efter kurvan
men allt inom mig bromsade in.

Jag var 16 år, nykär, sömnig, kåt, rädd, nostalgisk, högljudd i min egen tystnad, ledsen,
nyfiken med fjärilar i magen, glad och mänsklig.

Plötsligt plingade det till och jag landade i bussätet igen. Någon skulle kliva av vid Årby
samtidigt som jag stegade in i vardagen igen. Med samma kraft som plinget från bussen
hade väckt mig, högg min hjärna minnet av händelsen i sten.
Jag visste där och då att jag aldrig skulle glömma detta ögonblick. Någonsin.

Även om de flesta minnesbilderna som jag samlat på mig under årens lopp bleknat,
sträcker sig ibland känslan av dem fram och nuddar vid mitt medvetande.
Precis som kvällslånga sommarskuggor.